Ett oförglömligt besök i byn och ett starkt möte med det egna fadderbarnet
fick Astrid och Patrik uppleva. Att träffa Latifa och hennes familj, att
verkligen inse hur stor nytta ett par tusenlappar per år kan göra för en hel
familj är givetvis stort, säger Astrid, som också representerar företaget
KLÖVERN i Karlstad. Ett företag som är med och bidrar till utveckling och
förbättring av olika delar i projektet.

Glädjen när det kommer svenska besökare är stor - det händer alltid något
extra och något roligt. Som te x att den gamla hemmagjorda fotbollen nu
kunde bytas ut mot en ny, riktig läderboll!
Stort tack till er båda för hjälp med uppdatering och bilder och ert
fortsatta engagemang!

/Birgitta

Tisdag 27 november

Sista dagen i byn. Alltid lika speciell. Efter många dagar i 40 grader fuktig värme börjar tröttheten ta ut sin rätt, men å andra sidan vill man så innerligt gärna vara kvar. Resan till Mombasa är lång och kostsam – när blir det möjlighet att åka nästa gång..?
Vi avslutar med att försöka jaga fatt på de sista fadderbarnen samt leverera bärbara datorer till några av universitetsungdomarna. Tack Eva, Bengt, Mari och Klövern!

Passerar också de kvinnor som förra året fick varsin symaskin i gåva genom era extra bidrag. De har klarat att förvalta den väl och har fungerande verksamheter. Framförallt en kvinna har full rulle vid sin maskin. Och på tre dagar får hon ihop en fin, fodrad, afrikansk klänning till Carina. Hon är nu en stolt kvinna med egen verksamhet och självförsörjning. Vi kollar även av några av de kvinnor som tidigare år fått motta två getter ur Getbanken. En del har brutit avtalet och ätit upp eller sålt killingarna som skulle återlämnas. Men vad säger man när alternaivet är svält eller prostitution. Andra har klarat av att fullfölja idén och vi träffar bl a Irene som nu har över 10 getter. En annan kvinna har förutom sin växande gethjord fått ekonomi till att satsa på ankor och kaniner också. 

Dags för avsked av alla de ”närmaste” och extra svårt är det att säja adjö till de egna fadderbarnen och deras familjer. Precis innan vi ska lämna skolan kommer Violet. Hon har just anlänt från sin utbildning på universitet. Hon läser till högre specialiserad akutsjuksköterska – en sådan som kan jobba inom ”flying doctors” och där ha läkarstatus. Hon kommer, när hon är klar, vara eftertraktad i alla afrikanska länder som är under utveckling. Violet, vars mamma har fött tolv barn, varav bara fem har överlevt och som kommer från en av de värsta hemmiljöerna i byn. Ingen i hennes släkt har någonsin kunnat skriva sitt namn. Och nu står Violet här – fostrad i Zimlat Primary School, en modern, framåt kvinna som bryter ett bedrövligt socialt arv totalt. Hon får bli det sista vi bär med oss på näthinnan. En symbol för det vi alla tillsammans är med och bidrar till. En extra tanke till dig och din familj Pelle som stöttar henne!

På kvällen kommer Dickson till hotellet och tar farväl. Han har med sig gåvor till våra anhöriga och till Bringwells ledning (som bekostar hela driften av skolan). Hans fina avskedsord, så typiska för Dickson avslutas med: - Lämna oss inte, utan er är vi som föräldralösa barn. Vi behöver er så innerligt tills vi kan gå själva. Om någon kan gå själv så är det Dickson, men ha identifierar sig med barnen och familjerna i byn och säger alltid ”vi”. Han skickar varma hälsningar och tack till er alla som på olika sätt är med och bryr er. Givetvis har vi pengar och resurser om man jämför. Men förövrigt har vi ingeting att lära ut till denna man. Det är vi som lyssnar och lär och förändrar bitvis vår syn på livet och dess värde och mening. Och som alltid kramar vi honom adjö med en förhoppning om att vi åker hem som lite bättre människor än vi var när vi kom. Tårarna rinner när vi vinkar tills vi inte längre ser varandra och ska nu återvända till vår verklighet.

Stort tack från Carina och mig för förtroende att låta oss ta med och förvalta era bidrag!
Återrapportering  och bilder kommer efterhand, efter en stunds vila.

//Birgitta
 

Måndag 26 november

Dickson och George kommer med bilen på morgonen.  Carina är på safari och får en välbehövlig avkoppling.  Uppe i byn har Dickson på något konstigt sätt lyckats samla ihop nästan alla de fadderbarn som vi inte hunnit träffa. Utan telefoner har han skickat meddelande kors och tvärs och där sitter de och väntar. Detta innebär att hela fotolistan är så gott som klar. Ett tiotal barn saknas, men det finns en dag i morgon också. Secondary barn och universitetsungdomar är fortfarande inte tillbaka i byn så de lär Dickson få ta kort på senare.

Nu är det bara åk 8 som går kvar i skolan. Pga en lång lärarstrejk tidigare i höst är den stora tentamen uppskjuten. Den startar först 3 december, så ni som väntar besked om ert fadderbarn klarat nivån till gymnasiet får besked senare än planerat. Nervös stämning råder – detta är viktiga veckor.

Sen är det dags för getutdelning. Idag får sju kvinnor två gethonor  var. Det är en stor gåva att motta och högtidligt ställer de upp för fotografering. (läs mer om getbanken här på hemsidan). För att getbanken ska rulla och ge lön till de två anställda är vi beroende av hjälp – ni som inte kan hitta på en julklapp till någon anhörig – varför inte en get från Zimlats getbank som hamnar hos en mamma i byn?

På hemvägen passerar vi en av Dicksons ”huvudvärkar”. När livssituation för ett skolbarns familj blivit för besvärlig och börjar plåga honom (han är ganska van och härdad) visar han på situationen. Inga krav inga förväntningar – bara en presentation. Jag inser att jag inte sett det värsta tidigare – men hoppas att jag nu gjort det. En mamma med två små döttrar och en äldre son har konkret blivit utkastad på gatan. Sen hennes man dog har hon inte kunnat betala hyra för det kyffe av lera hon hyrt.  Femtio sek per månad har varit en omöjlighet och en lägre hyra finns ingenstans. Hyresskulden är nu uppe i tusen kronor och då kom husägaren helt enkelt och slog en järnstång över dörren och låste. Ute på marken, i skydd av väggen bor nu denna mamma med sina barn. Utan något. De sover på blad och en tom säck och saknar helt kläder att byta med, filtar eller något att laga mat i. För första gången under mina vistelser härnere klarar jag inte av att säga något. Ett ord och jag vet att det brister för mig, och det är inte vad denna förnedrade och utsatta kvinna behöver.  Vi har pengar kvar i vår kassa och kommer bistå henne så dörren kan öppnas och hon kan komma in igen. Skönt att veta att det också finns en fadder till en av flickorna. Och... mitt i detta elände är det hisnande att veta en sak: tack vare skolprojektet går idag flickor och pojkar, som växt upp på detta sätt, på gymnasium och universitet runt om i Kenya. Här kan vi prata om att vi alla är med och förändrar!

Avslutar dagen med en lång lunch med Dickson – det är mycket att prata om runt projektet, skolan, matprogrammet och fadderverksamheten.

//Birgitta

Söndag 25 november

Vi tar oss direkt till en stor familj uppe i byn. Mamma Farida är anlitad i ”Föräldra-Akuten” då hon nu förutom tre egna barn tar hand om sin systers två barn då systern avled i våras. Dessutom har hon ytterligare en föräldralös flicka boende hos sig. Faridas äldsta dotter, 15 år gammal, skulle påbörjat åk 8 i januari men tvingas till ett uppehåll. Hon är höggravid och beräknas föda i februari. Ett besök utanför byn ledde till detta. Hon tiger till hundra procent om vad som skett – de här flickorna hotas till livet om de berättar vem som utnyttjat dem. Så... familjen är stor, grannarna har många barn och vi har många påsar med kläder i alla storlekar som skickats med oss. Vi bestämmer att dela ut det mesta här och snabbt har vi över 20 barn runt oss, provandes olika plagg med stor glädje. 

Lunchdags – den ska idag intas hemma hos Dickson. Värdefullt för Carina att med egna ögon få se hur oerhört enkelt han lever. Trångt, utan elektricitet och med så dåligt tak att vid varje regn måste han flytta bort sina två fåtöljer som annars blir genomsura.  Dickson hanterar stora summor pengar genom skolverksamheten. Men de är avsedda just för skolbarnen och vi har aldrig under projektets 15 år haft en enda misstanke om att pengarna hamnar fel. Dicksons förlorade sin fru för ett år sedan och har sedan dess fått stöd genom Föräldra-Akuten; en kvinna kommer dagligen hem till honom och sköter marktjänsten. Det är ju så att förutom sina egna tre barn har han på heltid hand om fem föräldralösa skolbarn. Eunice, den äldsta av de föräldralösa flickorna serverar oss en fantastisk afrikansk måltid. Hon har själv tillrett den och berättar noga hur det gått till och vad det är. Eunice har genom fadder fått utbildning hela vägen upp och är nu färdig med sin yrkesutbildning inom restaurang och turistnäring. Tveklöst den bästa måltid vi fått härnere och här är ytterligare en utdömd flicka som har en framtid och garanterat jobb. Dickson vill leva bland dem han jobbar för och med.
– Hur ska jag annars kunna förstå deras situation och problem säger han. Under alla år har han avböjt högre lön eller att få en bättre bostad. Han vill leva på den nivå som han själv skulle vara kapabel till som ”vanlig” lärare. Det behöver inte vara något extra. – Det viktiga för oss alla är hälsan säger han. Hälsan och glada människor runt oss. Två saker som inte går att köpa för pengar. Och hur otroligt det kan verka i dessa fattiga områden, så är det många leenden och skratt mellan allt det allvarliga och svåra.

//Birgitta

Lördag 24 november

Idag en lugnare dag – vi behöver hämta andan lite. Dickson tar oss med till ett kulturcenter och vi får vara turister som lyssnar och lär. Sex afrikanska stammar finns representerade här och vi får göra besök hos var och en. Klädsel, hyddor/bostäder, jaktredskap, seder och ritualer visas oss och vi får chansen att prova på allt. Mycket välgjort och intressant och överskottet av inkomsterna från oss turister går till en skola som centret driver. 

På hemvägen stannar vi och köper madrassen till familjen med det bedrövliga boendet. Det blir nästan en glädjechock för mamman när hon förstår att den är till henne. Grannar strömmar till och hjälper till att bära. Ingen visar avundsjuka utan gläds med henne och skrattar och applåderar. Carina har haft med sig en påse med små tandborstar i hylsa. Dickson tar fram påsen och delar ut en och en till barnen. Han gör det på sitt speciella sätt; långsamt med fullt fokus på det barn som han vänder sig till. Visar först hur man gör, räcker sen över till barnet som steg för steg får prova. Ta av hylsan, visa hur man borstar, sätta på hylsan. Noga och omsorgsfullt gör han exakt likadant med alla de 20 barn som kommit till oss och de får känna sig så viktiga. Detta visar vem Dickson är. Han ser alla, och ger den han pratar med total uppmärksamhet. Oavsett det är ett litet barn, den fattigaste, skitigaste kvinnan i byn, chefen på banken eller hotellmanagern behandlas alla med samma respekt.  – Vi är alla människor säger han ofta.  – Vi är alla lika mycket värda. Han lever till fullo efter detta och man slutar aldrig att förundras och imponeras av honom. När vi hjälpt till att ordna madrassen och blivit omkramade av kvinnan åker vi iväg. Intill husväggen sitter en rad av små barn, ivrigt borstande sina tänder.

//Birgitta

Onsdag 21 november

Vi blir upphämtade av Dickson utanför hotellet för transport till Zimlat. Idag åker vi bil med George – Dicksons följeslagare som innehar körkort och kör för ett taxiföretag. Värmen är tryckande och vi har mycket att göra. Bilresan sparar tid och kraft. Uppe på skolan besöker vi klassrummen och Carina får för första gången uppleva den fantastiska känslan att stå framför alla elever som sjunger och välkomnar oss. Vi deltar på en lektion i förskolan – där barnen börjar nosa på engelska språket. Pedagogisk och inspirerande lärare får barnen att delta med iver. Här finns ingen som stökar eller gör något annat, samtliga 3-5 åringar är djupt koncentrerade. När första ”riktiga” årskursen börjar hålls alla lektioner i huvudsak på engelska Lektioner även i åk 4 med högläsning och en matematiklektion i åk 8 hinner vi med. Matten är av avancerad och även Carina som är bra på siffror imponeras av uträkningarna som görs på tavlan. Även här är full fokus och det skulle inte falla någon elev in att inte respektera läraren eller följa skolans regler. Det råder brist på bänkar. Klimatet och ett flitigt användande sliter. Det är länge sedan det köptes in nya och en del har fallit samman. Nu sitter barnen 5 vid en del av dem, egentligen avsedda för max tre. Dickson förklarar hur svårt det är att lära sig skriva fint när det är så trångt. Vi beslutar att bistå skolan med ett antal nya bänkar. 30 st beställs – lokala hantverkare bygger dem – så tack vare Rotary Färjestad (Karlstad) som bistått med en stor summa pengar kan vi både få nya bänkar och ge ett antal personer en värdefull inkomst.

Matklockan ringer och barnen strömmar till. Idag är sista dagen innan skolavslutningen och därmed också den sista dagen med skolmat. Sen är förrådet tömt och ska fyllas på inför nästa år. Dickson berättar att redan efter några dagar börjar problemen för de här barnen och ungdomarna och när skolan startar är det rusning till matsalen. Trötta och nedsatta barn som ätit alldeles för lite under sin ledighet. Skolmaten räddar liv och avlastar övriga familjemedlemmar. Utan den skulle många av barnen inte överleva.

Dagen avslutas med ett par timmars långsam promenad genom byn. Vi tar bilder på fadderbarn och lämnar över era brev. En fantastisk upplevelse och ni har förgyllt deras kommande månad. Och ni som inte orkade/hann/kunde skicka med något extra behöver inte fundera över det. Ni gör redan så oerhört mycket med er sponsring för skolgång. Dessutom är befolkningen generös mot varandra. ”– Du kan aldrig neka ett hungrigt barn mat om du själv har på ditt bort.” säger man – så våra bidrag skvätter över grannar och släktingar.

//Birgitta
 

Tisdag 20 november

Möter upp Dickson halvvägs till byn, efter frukosten. Samma långsamma promenad mot skolan. Vi blir stoppade oavbrutet av människor som vill hälsa och har mängder av barn som följer oss – barn som inte går i skolan för att de är för små eller saknar möjlighet. Glädjen och värmen strömmar emot oss. På vägen passar vi på att dela ut ett antal av de brev som ni faddrar har skickat med oss De lämnas till mammorna eller annan kvinnlig vårdhavare. Dickson är mån om att just kvinnorna ska ta emot det ni skickat – allt för att era gåvor ska användas på rätt sätt. Vi träffar en av kvinnorna som är anställda i Föräldra Akuten och ser hur värdefull denna aktivitet är. (läs mer om den här på hemsidan).

Besök på Life Health Clinic och ett första kort möte med sköterskorna där – nytt längre möte planerat till torsdag men vi vet redan nu att blodbrist, parasiter och andra sjukdomar hålls borta effektivt tack vare klinikens insatser. Jane på laboratoriet, som drivs av Frejborgs fastigheter, är välutrustat och vi får en demonstration av hur malariaparasiter upptäcks genom blodprover och mikroskopering. Läkemedelsförrådet täcker upp väl och behandlingar är möjliga. Jane, som utbildats från noll i Zimlat Primary School är professionell och en riktig förebild för de yngre eleverna. För ett antal år sedan var hon själv elev, nu efter högre studier har hon återvänt som laboratorietekniker och vill "betala tillbaka" genom sitt arbete för barnen i Zimlat. Fler foton och fler brev delas ut.

Aldrig någonsin har så många av er skickat med hälsingar och bidrag. Vi har 120 brev och ett stort antal "extra uppdrag" att utföra som ni bidragit till. Så uppskattat och så värdefullt det är. Vi tackar för ert förtroende att förvalta detta och vi får också glädjen att uppleva den respons det ger. Efter en hel dag i byn passerar vi på hemvägen en ideell förening som ger handikappade arbete. Handikappade har inget stöd från staten i Kenya. Här får de möjlighet till försörjning genom att tillverka halsband, väskor, kläder, smycken och träfigurer som sedan säljs till besökare. Fantastiskt att se alla dessa människor, med svåra handikapp och kroppsskador få möjlighet till ett värdigt liv. Tillbaka på hotellet kan vi inte prata om annat än det vi upplevt och vi är varma inombords av meningsfullhet och glädje över att få vara delaktiga i detta.
i morgon blir det koncentration på skolan och matbespisningen. Stommen i hela projektet.


//Birgitta

Måndag 19 november

Äntligen är vi på plats på hotellet 09.00. Trots helt utebliven sömn senaste dygnet och en lång natts flygresa till Mombasa har vi inte ro att lägga oss och vila. Längtan upp till byn är för stor. Tröttheten blir som bortblåst så fort rektor och projektansvarige Dickson Karani möter upp oss och vi promenerar tillsamman till Zimlat.

Under vägen blir vi uppdaterade om läget – det finns så mycket att höra och så mycket att fråga om. Framme i Zimlat tar det nästan två timmar att gå genom byn. Mängder av möten under vägen, kvinnor och barn som hälsar oss välkomna och vi gör ett antal besök i hemmen. Har husbygget till Irene och hennes familj blivit helt klart? Det bygge vi startade upp tack vare bidrag från er förra året står nu verkligen helt klart. Vi träffar de nyfödda barnen till de flickor som, vid 14 års ålder, råkat "illa ut" utanför byn – både de unga mammorna och barnen mår bra. Med hjälp från anhöriga som passar barnen kan flickorna fullfölja sin skolgång. Vi träffar barnen som blivit föräldralösa sedan sist och får se att de har en fungerande tillvaro hos anhöriga eller grannar – tack vare stöd från "Föräldra Akuten". Vi hinner möta ett 20 tal av fadderbarnen – de som sprungit hem från skolan med sin portion skolmat för att dela med familjen. Och vi börjar beta av fotograferandet av de 200 fadderbarnen vi hoppas hinna med.

Väl framme på skolan möts vi av hundratals barn som sjunger nationalsången för oss och i tal kör tackar för att vi besöker dem och för att de får hjälp med sin skolgång. Därefter bjuds vi på dans och musik show av byns lokala dansgrupp. Vi kommer som vanligt inte undan – vi dansar med och försöker få våra stela kroppar att röra sig likadant. Åskådarna – barnen, viker sig av skratt över vår klumpighet. Skolgården är förändrad. Nu finns en fotbollsplan med grönt gräs – där det förut var djupt fårad lera. Den nybyggda muren täcker nu in stora delar av skolgården och tryggheten som saknades finns där nu. Det ser oerhört fint och välskött ut och den positiva förändringen betyder mycket för alla – förhoppningsvis kan vi fullfölja den sista biten av muren också. Vi hinner hälsa på klinikpersonalen och ett antal lärare innan mörkret faller och vi får bege oss tillbaka. Efter middagen blir det sänggång – en ny fantastisk dag väntar oss.

//Birgitta

Sju timmar skumpande, i en bil utan luftkonditionering i över 30 graders värme, på närmast obefintliga ler vägar i byn kan låta jobbigt. Men tiden flyger iväg och varje ögonblick är en upplevelse. Vi ”letar” fadderbarn för fotografering. Dickson vet var alla bor och hur de hör ihop släktmässigt och vi cirklar runt kors och tvärs och träffar en efter en. När någon inte är hemma ropar han till sig några barn, ger ett par instruktioner, barnen springer iväg och strax dyker den saknade upp. Trots detta effektiva system är det en omöjlighet att hinna fota alla. Målsättningen ligger nu på 150 och de vi missar resterande dagar på skolan kommer Dickson ta bilder på och maila över senare. Lunch går aldrig att äta i byn, det kan vi inte riskera utan vi lever på vatten, cola, bananer och Mivitotal Bars.

//Birgitta
 

Enda sättet att ta sig ur fattigdom och förtryck är genom utbildning och kunskap, något som rektor Dickson ständigt återkommer till. Den insikten är också väl förankrad hos de allra flesta av de mycket studiemotiverade 800 eleverna. Disciplin och ordning råder, respekt för varandra och här tappar ingen bort sin enda, så viktiga penna. Idag är det skolans och lärarnas dag. Egentligen pågår lärarstrejk i hela Kenya, men ”våra” lärare arbetar för fullt och ställer lojalt upp för projektet. Därför känns det extra bra att just nu ha en mycket speciell ceremoni, där inte bara de 28 anställda lärarna utan även resterande 12 anställda inom skolverksamheten kommer få en bonus. Tackbrev och pengar motsvarande en halv månadslön delas ut. Pengar till detta kommer från delar av de gåvor och bidrag som kom in till Per Rabes minne i samband med hans begravning i våras. Per, tidigare ägare av Hela Pharma som startat och fortfarande är huvudsponsor för projektet. Många vackra tal hölls av en rörd personal och känslorna var starka.  Hela Pharma AB har 40 personer på personalkontot i Zimlat Primary School – en närmast ofattbar hjälpinsats och satsning på barn och ungdom. Än större blir det när man vet att projektet firar 15 års jubileum år 2012! Mängder av barn har under åren brutit ett hopplöst socialt arv och här kan man prata om ”hjälp till självhjälp” helt andra förutsättningar väntar dessa barn. Med stolthet berättar Dickson att ett av hans delmål och drivkraft – att få in 10 barn från slummen på universitet snart är uppfyllt. Några av dessa ungdomar har så goda studieresultat att staten betalar utbildningen, några har haft turen med en lyckad kombination: läshuvud och en sponsor/företagssponsor som klarar de relativt höga studiekostnaderna.
Ett stort antal brev till er faddrar ligger nu i resväskan. Ni som skickat egna brev och lämnat pengar, men inte fått något tack för detta kan vara lugna. ALLA brev är utdelade, men för att hinna har barnen fått skriva och rita flera veckor tidigare. De små skriver av och lär sig lärarens hälsning på tavlan samt ritar själva – de äldre författar sina brev själva.

I stenbrottet där nu 30 män sliter hårt med husbyggnadsuppdraget skrivs idag historia. Glädjen är enorm när vår pic-up anländer med 2 liter dricka och en hel limpa till var och en (de äter annars bara en majskolv under dagen för att spara pengarna till familjen) – aldrig någonsin har någon behandlat dessa män med sådan omtanke.

//Birgitta

Matinköp och leverans till ett tiotal familjer. Även fotogenlampor ingår då de annars har det kolsvart när solen gått ner. Vi blir klara över vad ”förhöjda matpriser” innebär. En månadsranson för familj på fem barn och en vuxen gick förra året på cirka 300 kronor. Nu betalar vi mer än 600 kronor och socker finns inte alls längre. Betänk att dessa familjer tjänar i bästa fall 300-400 kronor i månaden. Vi träffar en 14-årig flicka som tack vare Dicksons egen stöttning kunnat gå i skolan till årskurs sju. För nio månader sedan var hon utanför byn och blev överfallen av en man. Resultatet av detta föds inom några veckor. Med polisens hjälp är mannan fängslad, men katastrofen för flickan är ett faktum. Noela, som är med på resan beslutar att omgående bli faddermamma och faddermormor – stöder ekonomiskt och ser till att flickan kan fortsätta sin utbildning sedan. Att se denna skamsna, förtvivlade flicka som gömt sig och sin mage bakom ett träd få beskedet, att se henne ta emot en stor påse barnkläder och det lättade, lyckliga leende som spricker fram kan man leva länge på. Det går att uträtta mirakel överallt med ganska små medel. Känn det ni alla som är med och bidrar på olika sätt – varje hundralapp och varje sponsrat barn betyder så oerhört. Senare har vi möte med personalen i skolmatsalen. De gör ett fantastiskt jobb genom att laga och servera över 800 portioner mat, fem dagar i veckan och de tre anställda har varit projektet troget i över tio år nu. Skolmaten är en direkt nödvändighet för hela skolans existens och räddar liv dagligen. Från oktober tar Green Medicine över ansvaret för matprogrammet (se tidigare Nyhet) och lättnaden är stor när det nu blir stabilitet i den delen, efter några år av sökande efter sponsor. Nämnas här ska Kyrkerörskolan i Falköping som bidraget med i snitt 35 000 kronor varje år i nio år och därmed räddat den lite skakiga budgeten.

//Birgitta

Mängder av brev från er faddrar ska delas ut, närmare bestämt 70 stycken. Hälften av dem är klara och närmare 60 barn fotograferade. Nu återstår ”bara” 120 till… de äldre barnen som går på internatskolor och secondary kommer vi inte att träffa. För bidrag vi fått med oss har vi bland annat köpt in tre symaskiner. Dessa placeras hos sykunniga kvinnor som nu får chansen att bli självförsörjande. Gåvan är overklig för dem, överenskommelse görs upp med Dickson att de ska hålla ett lägre pris än normalt till de fattiga familjerna så de kan laga barnens skolkläder. Ett antal ”tvättkit” har köpts in (baljor, borstar och tvättmedel) så flera kvinnor kan driva verksamhet genom att tvätta åt de bättre beställda inne i Mombasa och i närområdena. En del hus rasar ihop och för en kvinna som tagit på sig ansvaret för tio föräldralösa barn (sex av dom går i skolan tack vare fadderverksamheten) är situationen direkt farlig – väggarna riskerar att rasa inåt när som helst. Efter diskussioner med konstruktör tas beslut om att bygga ett nytt hus. Ett mycket enkelt sådant kostar cirka 24 000 svenska kronor. Endast lokal arbetskraft används och glädjen var enorm när närmare 30 av de arbetslösa männen i byn fick uppdraget. Allt från att bryta sten i stenbrottet, frakta detta på trä kärror genom byn, till att bygga själva huset. Konstruktören övervakar det hela. Allt detta är möjligt tack vare bidrag från privatpersoner samt ett större tillskott från Rotary Färjestad. Lokala snickare har även fått uppdrag och reparera/göra nya dörrar till ett antal familjer där det saknas – de måste kunna stänga och låsa om sig. Även ett antal madrasser är inköpta och levererade – inatt slipper över 20 barn ligga direkt på lergolvet.

//Birgitta

Besök i Getbanken där även två kor (den ena kalvar i december) går. Rent och välskött – alla getter mår bra, annars finns veterinäruppbackning. Vi ser fram mot måndag då närmare 50 getter ska delas ut till kvinnor. Dock växer vreden över hur de fattiga i slummen behandlas...strax bredvid Getbanken har något turisthotell dumpat sitt avfall. Nu finns där en sopptipp på ca 10x10 meter. För att spara pengar fuskar hotellen (inte de Kenyanska!) med avfallsavgiften och lejer någon lastbil som nattetid kör iväg och tippar hela skiten där de behagar. Polis tillkallad och ska hålla koll, men skadan är skedd och ingen har råd att göra något åt det. Vi undersöker om vi kan lösa uppröjningen och förhindra risken att det blir en smitthärd.

Möte med personalen på Life Health Clinic. Ny duktig sköterska anställd och läkaren som ersatt den tidigare är mycket trevlig, jämställd med sköterskorna, engagerad och har många bra kontakter. Över 100 barn behandlas/vecka förutom de löpande kontrollerna av skolbarnen. En lokal målare har nu fått en stor fin Life logga på plats på kliniken. Sedan 2006 är det ju  tack vare ett stort antal Life butikers fantastiska engagemang och ekonomiska stöd som kliniken existerar. Steg tas nu framåt för ytterligare satsning av företaget. En ovärderlig insats av er alla! Den allmänna hälsan hos skolbarnen har verkligen förbättrats under åren. Dagen avslutas med en promenad genom byn. Vilken känsla att ha 50-tals glada, studsande barn runt sig – som alla gör allt för att komma så nära som möjligt.

//Birgitta

Då var vi äntligen på plats i Zimlat. Vi, blev denna gång inte bara jag och Mari, i sista stund fick vi sällskap av Noela, Anette och Mikael – sponsorer i projektet och faddrar till barn. Som alltid så fint att åter möta Dickson, denna stora man som aldrig ger upp sin kamp för slumbarnen.

Första dagarna har ägnats åt uppdatering och besök i projektets olika delar; kliniken, skolan, getbanken och hembesök hos ett antal av de familjer som har det extra svårt. Ett oförglömligt ögonblick är alltid mötet med de egna fadderbarnen och deras familjer. För tre av oss är detta även första mötet med Afrika och allt det speciella man får uppleva här. Starka intryck som redan satt sig djupt och samtliga är vi fulla av energi och ambition att hinna med allt vi föresatt oss. Ett stort antal brev från er faddrar ska delas ut och vi har även fått med över 35 000 kronor i "extra" pengar att använda här nere.

Tackar för förtroendet och planerna har redan lagts ihop med Dickson hur vi ska förvalta dessa pengar på bästa sätt. I morgon drar vi gång ett hektiskt men oerhört inspirerande och viktigt jobb. Rapporter kommer efterhand bara internet fungerar. Ni som varit med och bidragit extra kommer få närmare info om just era gåvor efter resan. Hunnit med att inviga det nya laboratoriet, kopplat till kliniken. Ett otroligt lyft för den allmänna hälsan hos barnen att det nu går att ta mer prover, analysera, säkerställa diagnoser och få effektivare behandlingsmöjligheter. Frejborgs fastighets Ab, Jalle och Rickard – önskar ni var här och fick se med egna ögon vad er sponsring innebär! Läget i byn och med alla barn är glädjande nog bättre än väntat. Jämfört med förra året kan konstaterats att det går framåt och vi möts av friska och pigga barn. Trots det kritiska läget och torkan i Somalia och Kenya går det alltså framåt i vår by. Södra Kenya drabbas inte lika hårt – torkan och solen lockar fortfarande turister som vill bada, sola och åka på safari, vilket ger inkomster. Detta är dock ingenting som kommer Zimlat tillgodo – där lever man ett liv och har en vardag som inte påverkas av det. De höga matpriserna drabbar hårt så insatserna är verkligen nödvändiga och vi känner oss priviligerade som har chansen att göra något, Vill försöka förmedla detta till er alla – för utan allas hjälp, bidrag och insatser är det omöjligt. I morgon blir det möten och planering/utveckling gällande kliniken och skolmatsalen samt en hel rad insatser av varierande sort. Ett 50 tal barn är uppkollade och fotograferade - "bara" 150 kvar. Hoppas på att kunna hinna med de flesta.
Varma hälsningar till er alla från rektor Dickson, personalen och de många barn och familjer vi redan hunnit möta.

//Birgitta

Resedagbok Zimlat – Fredag 23 november

Det får bli en lugn morgon. Efter vätskeersättning och sängläge fram till lunchtid ger vi oss av. Carina fylld av energi – jag kämpar. Vi åker till Nakumat – idag ska vi tillsammans med våra fadderbarn handla kläder och mat. Vagnen fylls och Carinas pojke är för första gången i sitt 14-åriga liv i en riktig butik. För första gången någonsin åker han idag i en bil. Vi levererar allt till hans hem och glädjen är påtaglig. Föräldrarna är döda så familjen består av brodern med fru och deras barn. Efter besöket där åker vi vidare och deltar på en stor födelsedagsfest. Kött, ris, dricka och tårta har vi fått på plats och deltagare strömmar till från alla håll. Det blir bitar så det räcker – ju fler som kommer desto mindre bitar skärs upp – men alla är glada och nöjda. När det är dags för matlagning tackar vi för oss – vi vågar inte äta, inte ens tårtan rörde vi då den snabbt översvämmades av flugor. Vi har inte råd att riskera något – vår mat sträcker sig under dagtid till bananer, kex och vatten.

Vi är mycket nöjda med dagarna så här långt. 135 barn fotograferade (60 kvar), breven klara, beslut tagna om extrainsatser och mängder av små och större mirakel har skett.

//Birgitta

Torsdag 22 november

Carina beordras en välbehövlig vilodag. Det behövs lite tid för att smälta och bearbeta alla intryck – varje stund är så extraordinär här nere. Själv överskattar jag min kapacitet och startar ett hårt dagsprogram. Först besök på Life Health Clinic och möte med Dr Evans Musungu och sköterskorna. Tar del av arbetsrutinerna och mängder av foton blir tagna. Barnen vill gärna vara med och som tack för deras uppoffring bjuder vi på läsk efteråt. Det blir fest och glädje – en sån stor händelse – att få en egen läsk. Under mötet med Dr Musungu pratar vi om utveckling och personalens förhoppning om att kunna ta emot kvinnor, och tyvärr ibland allt för unga flickor som utsatts för övergrepp, när det är dags för dem att föda. Idag föder kvinnorna direkt på lergolven eller på någon skitig och fuktig madrass i sina hem. Riskerna är stora både för mammor och barn. Det skulle krävas två små nya rum och lite extra inventarier för att kunna bistå med detta. Dessutom skulle då möjlighet finnas att behandla svårare infektioner och sjukdomar som kräver medicinering och vård flera gånger per dygn. Idag skickas dessa barn till sjukhus och kostnaderna tär på klinikbudgeten. Vi drömmer tillsammans om medel för att göra detta möjligt. Får också höra hur det går för svårt brännskadade Viktor. Tack vare ett snabbt agerande av Life Sverige och Life Norge finns ekonomi till att operera honom. Det krävs en mycket skicklig plastikkirurg till detta – dock ett nödvändigt ingrepp för att rädda hans liv. Han förbereds för operationen genom behandlingar och en speciell jacka, med förband och tryck som håller ihop hans enorma och dåligt läkta ärr. Prognosen är god och operation tros vara möjlig att genomför inom ett par dagar. Hans tillstånd är så pass bra nu. Utan ekonomisk garanti hade ingen kunnat starta upp och Viktor hade nog inte funnits med idag. För övrigt fungerar kliniken bra och det är med glädje vi kan beställa testset för HIV, något som bara statliga sjukhus har rätt att beställa. Med pengar och Dr Evans fina kontakter går det mesta att lösa!

Sen är det dags för skolavslutning. Zimlat Primary school startades för 15 år sedan av Hela Pharma (nuvarande Bringwell). Då höll Dickson Karani lektioner under ett mangoträd. Ett 70 tal barn lärde sig läsa under trädet. Idag släpar alla barn ut sina skolbänkar och avslutningen hålls under samma träd. Det är fantastiskt att få delta. Hundratals barn sitter nu under trädet och avslutningen går till ungefär som hos oss. Uppträdande, lärare som talar och sång och musik. Dickson håller ett fantastiskt tal där Sverige och Hela Pharma/Bringwell framhålls då de både skapat hela skolan och stått för samtliga lärar/personlönerna under alla år. Jag har idag förmånen att stå som representant och får ta emot jubel och applåder som inte vill sluta – en ofattbar stund. Dickson ber mig säga några ord och önska god jul, det är med möda jag kan samla ihop rösten och börja. Utan skolan hade alla dessa hundratals barn inte haft en framtid – nu konkurrerar de som andra om toppbetyg och möjligheter.

Resten av dagen ägnas åt besök hos familjer, fototagning av fadderbarn och utdelning av brev. Samtliga brev är nu på plats – secondary barnen har ännu inte kommit tillbaka till byn så de breven förvarar Dickson inlåsta. Vi besöker ett hem hos en flicka i åk 8. Trodde jag sett det mesta under besöken här nere, men här överskrids all misär. På några kvadratmeter, direkt på leran, lever hon med sin mamma och två syskon. En gammal madrass, några skålar och några klädtrasor är allt. Fukt, mögel och kryp. Lukten är obehaglig. De är hungriga. På frågan om hur mamman försörjer familjen svarar flickan att hon försöker tvätta åt andra mot betalning, Men nu är den lilla baljan trasig och de har inte haft råd att köpa någon tvål på flera veckor... Denna flicka tentar till gymnasiet nu med fina betyg! Beslutar på plats att lite av era bidrag ska gå till ny madrass och stöd till tvättkit och ”nödmat” en period så familjen kan komma igång igen.

Vi åker också till varuhuset Nakumat några kilometer fån byn. En del mat ska införskaffas. Beväpnade vakter kollar igenom bilen innan vi kör in på området. Vid entrén visiteras vi och jag får gå igenom min ryggsäck. Vid ingången till mataffären står ytterligare vakter med metalldetektorer och scannar av oss. Det känns tryggt och bra. Allt detta är nytt för mig och orsakat av oroligheterna runt om i Kenya. Extremister och självbombare. Dickson vill inte att vi besöker Mombasa eller ens är i närheten av några folksamlingar. Något som han också efterlever själv. Vi känner oss helt trygga.
Nio timmar i byn, i en oerhörd hetta och svetten konstant rinnande kostar på – det lär jag få känna under natten.

//Birgitta

Mari och undertecknad åker till Mombasa för att handla med ”våra” flickor. En mycket speciell dag då de bara varit där en gång i sitt liv – när vi var här förra året. Besök i kläd- och skoaffär; nya ryggsäckar, klänningar, tights, underkläder och sportskor köps in. Tjejerna spelar fotboll och gör det bra. Trafikstockningar och vi missar skollunchen så mat får ätas på afrikansk restaurang. Miljoner flugor – vi själva dricker bara en dricka.
En av kvinnorna som fått ta emot en symaskin ger oss varsin afrikansk klänning – måttsydda. Hon vill visa att hon är duktig, värd sin gåva och samtidigt ge oss något tillbaka – en härlig och framåt yrkeskvinna kommer hon att bli. Hektiska timmar för att hinna med det sista, i morgon lämnar vi Kenya. Så enormt mycket har uträttats både i de större projektdelarna men också i det lilla. Inget hade varit möjligt utan bidrag och engagemang från er alla involverade. Vi tackar för förtroendet att förvalta det ni gett. Dicksons avsked vid hotellet är som alltid rörande och för min egen del blir det svårare för varje gång att lämna honom och Zimlat. I morgon är det tidig väckning och hemresa, sen följer många veckors sorteringsarbete bland hundratals bilder, brev, information samt uppdateringar – rapporter kommer efterhand till er som väntar på det.
Många varma hälsningar till alla från Dickson Karani, denna stora man som har så mycket visdom och så mycket att lära oss. Vi avslutar vår vistelse i Zimlat med en stark känsla av meningsfullhet och drivet att fortsätta arbetet med utveckling av projekt ”Zimlat for life”– det går att förändra när pengarna kommer dit dom ska!

//Birgitta

På väg mot getbanken och getutdelningen passerar vi huset där Noelas nya fadderflicka bor. Natten till lördag födde denna 14-åriga flicka, lite för tidigt, en dotter. Hemma i lerhyddan utan vatten och hjälpmedel. Den lilla som döps till Noela mår, liksom mamman bra, men vi beslutar att de ändå ska in till sjukhus för undersökning nu när resurserna finns. Senare kommer syster Mary från Life Health Clinic se till att barn och mamma får den vård och stöd som krävs.

Vid getbanken är det full aktivitet. Veterinären är där och undersöker samt vaccinerar 60 getter! Mängder har varit med och ”köpt en get” denna gång vilket innebär att snart kommer 30 kvinnor fått motta den stora gåvan av två hongetter var. Rutinerna runt getbanksprojektet finputsats allt eftersom vi alla lär oss och det börjar flyta riktigt bra. Fn är lönerna redan klara fem månader framöver både för getskötaren och för nattvakten. Denna gång har även ett antal kvinnor fått uppdraget att fläta ett långt rep till varje get – något som underlättar vid själva utdelningen, men även sedan när getterna ska surras fast på natten, förflyttas osv. Repen är välgjorda och innebär ett mycket värdefullt ekonomiskt tillskott för tillverkarna, men småpengar för oss. ”Zimlat Goat Bank Association” har bildats för att stärka känslan av tillhörighet i ett projekt och ytterligare poängtera vikten av att fullfölja sitt åtagande; lämna in en killing så snart det är möjligt så fortsättning kan följa och INTE äta upp eller sälja sin get. Vi får dock lov att var humana, för när familjen inte ätit på flera dagar och en ensam mamma i en akut situation får välja mellan prostitution eller att sälja/äta upp geten så är valet enkelt att förstå och respektera. Men, i de flesta fall går det mycket bra och mängder av killingar är åter på gång in i banken. Återlämnade små bockar är ingen nytta med att dela ut – de säljs externt bl a i samband med Ramadan då prissättningen gynnar oss, och sedan köps nya bockar in till getbanken för att förhindra inavel.

På eftermiddagen är det fotbollsmatch på skolan. Stolta lag springer ut (på den tyvärr lite väl gropiga och dåliga skolplanen som vi får ta tag i och försöka förbättra) iförda matchställ från Hertzöga/Skattkärr i Värmland. Tack till er och alla andra som bidragit med tröjor, strumpor skor och byxor. FBK, Karlstad och Tobias i Falköping – nu finns det 25 läderbollar i lager på skolan! Matchen slutar 0-0 efter fint spel och bra målvakter, toppen blir ändå avslutningen med varsin läsk till alla spelare.
Anette, Noela och Mikael tar idag adjö av byn och ”sina” barn.

//Birgitta

Vi är åter samlade efter att Noela, Mari, Anette och Mikael varit på en tvådagars safari. Söndag är vilodag och enda besöket i byn görs hemma hos Dickson och hans familj – vi är bjudna på afrikansk lunch. Han vet vad våra magar klarar och att allt måste vara färskt och genomkokt – vi äter med god aptit. Dickson lever som han lär, bland de sina, tillsammans med byborna, utan toalett, rinnande vatten eller elektricitet. Ofta bor nio personer på familjens 16 kvadratmeter. Förutom fru och två egna döttrar finns även föräldralösa barn som behandlas som de vore de egna. Vi lyssnar, lär och försöker ta in fullt ut vad livssituationen verkligen innebär. Resten av dagen får vara söndag – vilodag.

//Birgitta

Då har vi varit hemma några veckor – efter ett fantastiskt besök i Zimlat, Kenya.
Vi var ju elva personer som var med på resan denna gång (sponsorer och faddrar – givetvis betalade alla sin resa själv). Vi fick upplevelser med oss hem som är svåra att återge.

En av deltagarna uttryckte sig så här:”Jag har rest mycket men jag har aldrig gråtit så mycket under en resa, men heller aldrig känt mig så glad och så levande.”
 Vi tillbringade större delen av tiden uppe i byn och gjorde en rad insatser; en treveckors matleverans till 40 änkor och deras barn – många av dem hade varit helt utan mat de sista två dagarna innan vi kom. Vi byggde upp ett helt nytt hus till en änka och hennes sju barn. De bodde i ett fallfärdigt lerhus på ca 6 kvadratmeter, sov alla direkt på golvet och hål i taket gjorde att regnet förvandlade detta golv till en enda lervälling. En närmast overklig händelse för familjen att se ett riktigt hus växa upp där också liggplatser och madrasser placerades.

Extra ekonomiskt stöd till skolbespisningen lämnades över – många har haft det ovanligt svårt att få ihop till mat sista tiden – vilket lett till att köer av hungriga föräldrar till skolbarnen har väntat utanför skolan vid lunchtiden. Nu finns resurser att stötta även dessa, i alla fall fram till jul. Vi deltog i arbetet på hälsokliniken och fick se hur väl den fungerar; gipsning av ben, behandling av malaria attacker samt behandling av svåra fall där parasiter krupit in i vävnaderna i fötterna och förökat sig – någon som leder till förlamning utan behandling.

Ett stort antal sängar, madrasser, kokkärl och mat till de värst drabbade familjerna införskaffades också. Allt detta blev möjligt tack vare resenärerna och bidrag från olika privata sponsorer. Vi gjorde också ett stort antal hembesök hos de barn som har svenska faddrar, lämnade över kuvert från dem som skickat med något extra, samt lyckades få foton på de allra flesta (över 90 barn).

 Sammanfattningsvis kan sägas att projektet löper på bra och trots ett oändligt behov, kunde vi med glädje och stolthet konstatera att det är oerhört mycket som blivit och blir gjort – insatser som innebär en enorm skillnad för människorna i Zimlat.

//Birgitta
 

En tur till Mombasa för att komplettera med fotbolls-shorts till flicklaget. Viktigt att tjejerna får samma chans att "spela ut" och röra sig - det är inte lätt att spela fotboll i knälång kjol...
Fler fotogenlampor införskaffades också för att lysa upp hemmen kvällstid. Hela eftermiddagen ägnades åt att söka rätt på fadderbarn för fotografering. Irene o Jörgen gjorde ett fantastiskt jobb och fick med de allra flesta vid sitt besök i Zimlat i våras. TACK för det! det är ett tidskrävande och svårt uppdrag. Över 180 barn som rör sig i skolan och runt i byn. Förhoppningen är att ni som inte fick bild i våras ska få det nu inom kort.
Möte med de två kvinnor som kommer att arbeta i föräldraakuten (läs mer om den under FRAMTID) Föräldraakuten framstår allt viktigare och den kommer att utvecklas och fungera med olika nivåer gällande hjälp och stöd. Mer info om detta kommer så småningom under egen flik "FÖRÄLDRAAKUTEN"  Tack Marianne Färlin och Rotary Färjestad som bidragit med grundplåten till detta projekt.
Möte med sköterskorna på kliniken som drivs av Life butiker och lite tanker runt framtida utveckling. Genomgången av skolbyggnader visar vissa behov av renovering - allt slits hårt i solen, vinden, värmen och med över 800 elever.
I morgon startar hemresan och synen av alla glada, vinkande skolbarn och deras rop: GOOD BYE - KWA HERI!  kommer värma länge inombords. Liksom dagarna tillsammans med rektor och ansvarige Dickson Karani, denna otroligt kärleksfulla och kloka man som ägnar all sin vakna tid åt att förbättra livet för Zimlats små invånare och deras anhöriga. En ära att få jobba vid hans sida!

/ Birgitta o Mari

Fotbollsmatch inledde dagen efter att de äldsta pojk- och flicklagen fått dra på sig nya matchställ. En mycket uppskattad gåva, skänkt av P 18 Visby, Gotland. Killar mot tjejer och till slut fick ett duktigt kämpande försvarande lag se sig besegrat av det mer tekniska, men också egoistiska laget...Killarna vann med 2-1. Fotografering och läsk i skuggan och fest med god dricka även för alla de små som kommit för att titta. Sedan dags för dagens stora och viktiga händelse; utdelning av 50 getter. De 25 utvalda samlades (ihop med många fler) utanför getbanken för att få ta emot sin stora gåva. Sedan starten för snart två år sedan har närmare 300 getter delats ut. Av dessa har ca 20 avlidit - ett lågt antal med tanke på de förhållandevis svåra omständigheterna och en rad nyblivna och oerfarna getfarmare, De flesta getter ute i byn mår bra och en mängd killingar är på ingång tillbaka in i getbanken.
Värmen och intensiteten i allt som sker är lite tärande, i morgon blir en vilodag.

/Birgitta och Mari

Skollagen i Kenya säger att alla elever måste ha skoluniform - utan den riskerar både elev och skola böter och avstängning, Många av de fattigaste barnen har inga andra kläder - uniformen fungerar som både fritidsplagg och pyjamas rakt ner på det dammiga lergolvet vilket innebär ett snabbt slitage till trasor. Detta innebär risker både för barnet och hela skolan. I dag har 21 barn, för första gången, lämnat byn och åkt pickup in till Mombasa. För första gången klivit in i riktiga affärer och fått prova ut skolkläder, riktiga skor och ryggsäckar. En osannolik upplevelse att dela med dessa små och stora. Och så positivt att se expediternas fina bemötande av denna smutsiga, trasiga barnfotaskara.Hemfärd och jublet steg när vi passerade Mombasa river - tänk att det fanns så mycket vatten! Dagen toppades av middag på afrikansk restaurang och med välfyllda magar och påsar i händerna återvände de till byn. Nu kan kontrollen göras av myndigheter - nu uppfyller de kraven! Denna insats var möjlig tack vare gåva från privatpersoner hemma i Sverige.

/Birgitta och Mari

En hel dag i byn med mycket tid på skolan. Möten med lärare, sköterskor och alla elever som nu strax ska göra sina tuffa sluttentor i åk 8. Nervositeten är stor - kommer de att lyckas och kvala in till secondary school (gymnasiet)?! Och OM de lyckas - kommer de få fortsatt möjlighet tack vare sin sponsor? Vi har också intervjuat ett antal föräldrar och fadderbarn om värdet av att ha en sponsor i Sverige. Detta material ska Johan hemma i Sverige, sammanställa som sitt examensarbete. Syftet är dubbelt då han också vill inspirera fler sponsorer.

/Birgitta o Mari

Ett antal brev från faddrar har delats ut till barnen och deras anhöriga. Glädjen är stor och här delar man med sig till de som inte fått något denna gång. Vissa insatser har vi kommit igång med - insatser som är möjliga att genomföra tack vare bidrag från er som är engagerade i projektet. En fallfärdig bostad, farlig att vistas i, renoveras och säkras upp. Detta ger åtta personer möjlighet att sova lugnt framöver och slippa ligga ihoptryckta på de två kvadratmeter som annars är de enda säkra. I morgon börjar en ny dag full av möjligheter.

/Birgitta och Mari