Resedagbok Zimlat
Torsdag 22 november
Carina beordras en välbehövlig vilodag. Det behövs lite tid för att smälta och bearbeta alla intryck – varje stund är så extraordinär här nere. Själv överskattar jag min kapacitet och startar ett hårt dagsprogram. Först besök på Life Health Clinic och möte med Dr Evans Musungu och sköterskorna. Tar del av arbetsrutinerna och mängder av foton blir tagna. Barnen vill gärna vara med och som tack för deras uppoffring bjuder vi på läsk efteråt. Det blir fest och glädje – en sån stor händelse – att få en egen läsk. Under mötet med Dr Musungu pratar vi om utveckling och personalens förhoppning om att kunna ta emot kvinnor, och tyvärr ibland allt för unga flickor som utsatts för övergrepp, när det är dags för dem att föda. Idag föder kvinnorna direkt på lergolven eller på någon skitig och fuktig madrass i sina hem. Riskerna är stora både för mammor och barn. Det skulle krävas två små nya rum och lite extra inventarier för att kunna bistå med detta. Dessutom skulle då möjlighet finnas att behandla svårare infektioner och sjukdomar som kräver medicinering och vård flera gånger per dygn. Idag skickas dessa barn till sjukhus och kostnaderna tär på klinikbudgeten. Vi drömmer tillsammans om medel för att göra detta möjligt. Får också höra hur det går för svårt brännskadade Viktor. Tack vare ett snabbt agerande av Life Sverige och Life Norge finns ekonomi till att operera honom. Det krävs en mycket skicklig plastikkirurg till detta – dock ett nödvändigt ingrepp för att rädda hans liv. Han förbereds för operationen genom behandlingar och en speciell jacka, med förband och tryck som håller ihop hans enorma och dåligt läkta ärr. Prognosen är god och operation tros vara möjlig att genomför inom ett par dagar. Hans tillstånd är så pass bra nu. Utan ekonomisk garanti hade ingen kunnat starta upp och Viktor hade nog inte funnits med idag. För övrigt fungerar kliniken bra och det är med glädje vi kan beställa testset för HIV, något som bara statliga sjukhus har rätt att beställa. Med pengar och Dr Evans fina kontakter går det mesta att lösa!
Sen är det dags för skolavslutning. Zimlat Primary school startades för 15 år sedan av Hela Pharma (nuvarande Bringwell). Då höll Dickson Karani lektioner under ett mangoträd. Ett 70 tal barn lärde sig läsa under trädet. Idag släpar alla barn ut sina skolbänkar och avslutningen hålls under samma träd. Det är fantastiskt att få delta. Hundratals barn sitter nu under trädet och avslutningen går till ungefär som hos oss. Uppträdande, lärare som talar och sång och musik. Dickson håller ett fantastiskt tal där Sverige och Hela Pharma/Bringwell framhålls då de både skapat hela skolan och stått för samtliga lärar/personlönerna under alla år. Jag har idag förmånen att stå som representant och får ta emot jubel och applåder som inte vill sluta – en ofattbar stund. Dickson ber mig säga några ord och önska god jul, det är med möda jag kan samla ihop rösten och börja. Utan skolan hade alla dessa hundratals barn inte haft en framtid – nu konkurrerar de som andra om toppbetyg och möjligheter.
Resten av dagen ägnas åt besök hos familjer, fototagning av fadderbarn och utdelning av brev. Samtliga brev är nu på plats – secondary barnen har ännu inte kommit tillbaka till byn så de breven förvarar Dickson inlåsta. Vi besöker ett hem hos en flicka i åk 8. Trodde jag sett det mesta under besöken här nere, men här överskrids all misär. På några kvadratmeter, direkt på leran, lever hon med sin mamma och två syskon. En gammal madrass, några skålar och några klädtrasor är allt. Fukt, mögel och kryp. Lukten är obehaglig. De är hungriga. På frågan om hur mamman försörjer familjen svarar flickan att hon försöker tvätta åt andra mot betalning, Men nu är den lilla baljan trasig och de har inte haft råd att köpa någon tvål på flera veckor... Denna flicka tentar till gymnasiet nu med fina betyg! Beslutar på plats att lite av era bidrag ska gå till ny madrass och stöd till tvättkit och ”nödmat” en period så familjen kan komma igång igen.
Vi åker också till varuhuset Nakumat några kilometer fån byn. En del mat ska införskaffas. Beväpnade vakter kollar igenom bilen innan vi kör in på området. Vid entrén visiteras vi och jag får gå igenom min ryggsäck. Vid ingången till mataffären står ytterligare vakter med metalldetektorer och scannar av oss. Det känns tryggt och bra. Allt detta är nytt för mig och orsakat av oroligheterna runt om i Kenya. Extremister och självbombare. Dickson vill inte att vi besöker Mombasa eller ens är i närheten av några folksamlingar. Något som han också efterlever själv. Vi känner oss helt trygga.
Nio timmar i byn, i en oerhörd hetta och svetten konstant rinnande kostar på – det lär jag få känna under natten.
//Birgitta
Carina beordras en välbehövlig vilodag. Det behövs lite tid för att smälta och bearbeta alla intryck – varje stund är så extraordinär här nere. Själv överskattar jag min kapacitet och startar ett hårt dagsprogram. Först besök på Life Health Clinic och möte med Dr Evans Musungu och sköterskorna. Tar del av arbetsrutinerna och mängder av foton blir tagna. Barnen vill gärna vara med och som tack för deras uppoffring bjuder vi på läsk efteråt. Det blir fest och glädje – en sån stor händelse – att få en egen läsk. Under mötet med Dr Musungu pratar vi om utveckling och personalens förhoppning om att kunna ta emot kvinnor, och tyvärr ibland allt för unga flickor som utsatts för övergrepp, när det är dags för dem att föda. Idag föder kvinnorna direkt på lergolven eller på någon skitig och fuktig madrass i sina hem. Riskerna är stora både för mammor och barn. Det skulle krävas två små nya rum och lite extra inventarier för att kunna bistå med detta. Dessutom skulle då möjlighet finnas att behandla svårare infektioner och sjukdomar som kräver medicinering och vård flera gånger per dygn. Idag skickas dessa barn till sjukhus och kostnaderna tär på klinikbudgeten. Vi drömmer tillsammans om medel för att göra detta möjligt. Får också höra hur det går för svårt brännskadade Viktor. Tack vare ett snabbt agerande av Life Sverige och Life Norge finns ekonomi till att operera honom. Det krävs en mycket skicklig plastikkirurg till detta – dock ett nödvändigt ingrepp för att rädda hans liv. Han förbereds för operationen genom behandlingar och en speciell jacka, med förband och tryck som håller ihop hans enorma och dåligt läkta ärr. Prognosen är god och operation tros vara möjlig att genomför inom ett par dagar. Hans tillstånd är så pass bra nu. Utan ekonomisk garanti hade ingen kunnat starta upp och Viktor hade nog inte funnits med idag. För övrigt fungerar kliniken bra och det är med glädje vi kan beställa testset för HIV, något som bara statliga sjukhus har rätt att beställa. Med pengar och Dr Evans fina kontakter går det mesta att lösa!
Sen är det dags för skolavslutning. Zimlat Primary school startades för 15 år sedan av Hela Pharma (nuvarande Bringwell). Då höll Dickson Karani lektioner under ett mangoträd. Ett 70 tal barn lärde sig läsa under trädet. Idag släpar alla barn ut sina skolbänkar och avslutningen hålls under samma träd. Det är fantastiskt att få delta. Hundratals barn sitter nu under trädet och avslutningen går till ungefär som hos oss. Uppträdande, lärare som talar och sång och musik. Dickson håller ett fantastiskt tal där Sverige och Hela Pharma/Bringwell framhålls då de både skapat hela skolan och stått för samtliga lärar/personlönerna under alla år. Jag har idag förmånen att stå som representant och får ta emot jubel och applåder som inte vill sluta – en ofattbar stund. Dickson ber mig säga några ord och önska god jul, det är med möda jag kan samla ihop rösten och börja. Utan skolan hade alla dessa hundratals barn inte haft en framtid – nu konkurrerar de som andra om toppbetyg och möjligheter.
Resten av dagen ägnas åt besök hos familjer, fototagning av fadderbarn och utdelning av brev. Samtliga brev är nu på plats – secondary barnen har ännu inte kommit tillbaka till byn så de breven förvarar Dickson inlåsta. Vi besöker ett hem hos en flicka i åk 8. Trodde jag sett det mesta under besöken här nere, men här överskrids all misär. På några kvadratmeter, direkt på leran, lever hon med sin mamma och två syskon. En gammal madrass, några skålar och några klädtrasor är allt. Fukt, mögel och kryp. Lukten är obehaglig. De är hungriga. På frågan om hur mamman försörjer familjen svarar flickan att hon försöker tvätta åt andra mot betalning, Men nu är den lilla baljan trasig och de har inte haft råd att köpa någon tvål på flera veckor... Denna flicka tentar till gymnasiet nu med fina betyg! Beslutar på plats att lite av era bidrag ska gå till ny madrass och stöd till tvättkit och ”nödmat” en period så familjen kan komma igång igen.
Vi åker också till varuhuset Nakumat några kilometer fån byn. En del mat ska införskaffas. Beväpnade vakter kollar igenom bilen innan vi kör in på området. Vid entrén visiteras vi och jag får gå igenom min ryggsäck. Vid ingången till mataffären står ytterligare vakter med metalldetektorer och scannar av oss. Det känns tryggt och bra. Allt detta är nytt för mig och orsakat av oroligheterna runt om i Kenya. Extremister och självbombare. Dickson vill inte att vi besöker Mombasa eller ens är i närheten av några folksamlingar. Något som han också efterlever själv. Vi känner oss helt trygga.
Nio timmar i byn, i en oerhörd hetta och svetten konstant rinnande kostar på – det lär jag få känna under natten.
//Birgitta