Resedagbok Zimlat
Tisdag 27 november
Sista dagen i byn. Alltid lika speciell. Efter många dagar i 40 grader fuktig värme börjar tröttheten ta ut sin rätt, men å andra sidan vill man så innerligt gärna vara kvar. Resan till Mombasa är lång och kostsam – när blir det möjlighet att åka nästa gång..?
Vi avslutar med att försöka jaga fatt på de sista fadderbarnen samt leverera bärbara datorer till några av universitetsungdomarna. Tack Eva, Bengt, Mari och Klövern!
Passerar också de kvinnor som förra året fick varsin symaskin i gåva genom era extra bidrag. De har klarat att förvalta den väl och har fungerande verksamheter. Framförallt en kvinna har full rulle vid sin maskin. Och på tre dagar får hon ihop en fin, fodrad, afrikansk klänning till Carina. Hon är nu en stolt kvinna med egen verksamhet och självförsörjning. Vi kollar även av några av de kvinnor som tidigare år fått motta två getter ur Getbanken. En del har brutit avtalet och ätit upp eller sålt killingarna som skulle återlämnas. Men vad säger man när alternaivet är svält eller prostitution. Andra har klarat av att fullfölja idén och vi träffar bl a Irene som nu har över 10 getter. En annan kvinna har förutom sin växande gethjord fått ekonomi till att satsa på ankor och kaniner också.
Dags för avsked av alla de ”närmaste” och extra svårt är det att säja adjö till de egna fadderbarnen och deras familjer. Precis innan vi ska lämna skolan kommer Violet. Hon har just anlänt från sin utbildning på universitet. Hon läser till högre specialiserad akutsjuksköterska – en sådan som kan jobba inom ”flying doctors” och där ha läkarstatus. Hon kommer, när hon är klar, vara eftertraktad i alla afrikanska länder som är under utveckling. Violet, vars mamma har fött tolv barn, varav bara fem har överlevt och som kommer från en av de värsta hemmiljöerna i byn. Ingen i hennes släkt har någonsin kunnat skriva sitt namn. Och nu står Violet här – fostrad i Zimlat Primary School, en modern, framåt kvinna som bryter ett bedrövligt socialt arv totalt. Hon får bli det sista vi bär med oss på näthinnan. En symbol för det vi alla tillsammans är med och bidrar till. En extra tanke till dig och din familj Pelle som stöttar henne!
På kvällen kommer Dickson till hotellet och tar farväl. Han har med sig gåvor till våra anhöriga och till Bringwells ledning (som bekostar hela driften av skolan). Hans fina avskedsord, så typiska för Dickson avslutas med: - Lämna oss inte, utan er är vi som föräldralösa barn. Vi behöver er så innerligt tills vi kan gå själva. Om någon kan gå själv så är det Dickson, men ha identifierar sig med barnen och familjerna i byn och säger alltid ”vi”. Han skickar varma hälsningar och tack till er alla som på olika sätt är med och bryr er. Givetvis har vi pengar och resurser om man jämför. Men förövrigt har vi ingeting att lära ut till denna man. Det är vi som lyssnar och lär och förändrar bitvis vår syn på livet och dess värde och mening. Och som alltid kramar vi honom adjö med en förhoppning om att vi åker hem som lite bättre människor än vi var när vi kom. Tårarna rinner när vi vinkar tills vi inte längre ser varandra och ska nu återvända till vår verklighet.
Stort tack från Carina och mig för förtroende att låta oss ta med och förvalta era bidrag!
Återrapportering och bilder kommer efterhand, efter en stunds vila.
//Birgitta
Sista dagen i byn. Alltid lika speciell. Efter många dagar i 40 grader fuktig värme börjar tröttheten ta ut sin rätt, men å andra sidan vill man så innerligt gärna vara kvar. Resan till Mombasa är lång och kostsam – när blir det möjlighet att åka nästa gång..?
Vi avslutar med att försöka jaga fatt på de sista fadderbarnen samt leverera bärbara datorer till några av universitetsungdomarna. Tack Eva, Bengt, Mari och Klövern!
Passerar också de kvinnor som förra året fick varsin symaskin i gåva genom era extra bidrag. De har klarat att förvalta den väl och har fungerande verksamheter. Framförallt en kvinna har full rulle vid sin maskin. Och på tre dagar får hon ihop en fin, fodrad, afrikansk klänning till Carina. Hon är nu en stolt kvinna med egen verksamhet och självförsörjning. Vi kollar även av några av de kvinnor som tidigare år fått motta två getter ur Getbanken. En del har brutit avtalet och ätit upp eller sålt killingarna som skulle återlämnas. Men vad säger man när alternaivet är svält eller prostitution. Andra har klarat av att fullfölja idén och vi träffar bl a Irene som nu har över 10 getter. En annan kvinna har förutom sin växande gethjord fått ekonomi till att satsa på ankor och kaniner också.
Dags för avsked av alla de ”närmaste” och extra svårt är det att säja adjö till de egna fadderbarnen och deras familjer. Precis innan vi ska lämna skolan kommer Violet. Hon har just anlänt från sin utbildning på universitet. Hon läser till högre specialiserad akutsjuksköterska – en sådan som kan jobba inom ”flying doctors” och där ha läkarstatus. Hon kommer, när hon är klar, vara eftertraktad i alla afrikanska länder som är under utveckling. Violet, vars mamma har fött tolv barn, varav bara fem har överlevt och som kommer från en av de värsta hemmiljöerna i byn. Ingen i hennes släkt har någonsin kunnat skriva sitt namn. Och nu står Violet här – fostrad i Zimlat Primary School, en modern, framåt kvinna som bryter ett bedrövligt socialt arv totalt. Hon får bli det sista vi bär med oss på näthinnan. En symbol för det vi alla tillsammans är med och bidrar till. En extra tanke till dig och din familj Pelle som stöttar henne!
På kvällen kommer Dickson till hotellet och tar farväl. Han har med sig gåvor till våra anhöriga och till Bringwells ledning (som bekostar hela driften av skolan). Hans fina avskedsord, så typiska för Dickson avslutas med: - Lämna oss inte, utan er är vi som föräldralösa barn. Vi behöver er så innerligt tills vi kan gå själva. Om någon kan gå själv så är det Dickson, men ha identifierar sig med barnen och familjerna i byn och säger alltid ”vi”. Han skickar varma hälsningar och tack till er alla som på olika sätt är med och bryr er. Givetvis har vi pengar och resurser om man jämför. Men förövrigt har vi ingeting att lära ut till denna man. Det är vi som lyssnar och lär och förändrar bitvis vår syn på livet och dess värde och mening. Och som alltid kramar vi honom adjö med en förhoppning om att vi åker hem som lite bättre människor än vi var när vi kom. Tårarna rinner när vi vinkar tills vi inte längre ser varandra och ska nu återvända till vår verklighet.
Stort tack från Carina och mig för förtroende att låta oss ta med och förvalta era bidrag!
Återrapportering och bilder kommer efterhand, efter en stunds vila.
//Birgitta