Resedagbok Zimlat
Lördag 24 november
Idag en lugnare dag – vi behöver hämta andan lite. Dickson tar oss med till ett kulturcenter och vi får vara turister som lyssnar och lär. Sex afrikanska stammar finns representerade här och vi får göra besök hos var och en. Klädsel, hyddor/bostäder, jaktredskap, seder och ritualer visas oss och vi får chansen att prova på allt. Mycket välgjort och intressant och överskottet av inkomsterna från oss turister går till en skola som centret driver.
På hemvägen stannar vi och köper madrassen till familjen med det bedrövliga boendet. Det blir nästan en glädjechock för mamman när hon förstår att den är till henne. Grannar strömmar till och hjälper till att bära. Ingen visar avundsjuka utan gläds med henne och skrattar och applåderar. Carina har haft med sig en påse med små tandborstar i hylsa. Dickson tar fram påsen och delar ut en och en till barnen. Han gör det på sitt speciella sätt; långsamt med fullt fokus på det barn som han vänder sig till. Visar först hur man gör, räcker sen över till barnet som steg för steg får prova. Ta av hylsan, visa hur man borstar, sätta på hylsan. Noga och omsorgsfullt gör han exakt likadant med alla de 20 barn som kommit till oss och de får känna sig så viktiga. Detta visar vem Dickson är. Han ser alla, och ger den han pratar med total uppmärksamhet. Oavsett det är ett litet barn, den fattigaste, skitigaste kvinnan i byn, chefen på banken eller hotellmanagern behandlas alla med samma respekt. – Vi är alla människor säger han ofta. – Vi är alla lika mycket värda. Han lever till fullo efter detta och man slutar aldrig att förundras och imponeras av honom. När vi hjälpt till att ordna madrassen och blivit omkramade av kvinnan åker vi iväg. Intill husväggen sitter en rad av små barn, ivrigt borstande sina tänder.
//Birgitta
Idag en lugnare dag – vi behöver hämta andan lite. Dickson tar oss med till ett kulturcenter och vi får vara turister som lyssnar och lär. Sex afrikanska stammar finns representerade här och vi får göra besök hos var och en. Klädsel, hyddor/bostäder, jaktredskap, seder och ritualer visas oss och vi får chansen att prova på allt. Mycket välgjort och intressant och överskottet av inkomsterna från oss turister går till en skola som centret driver.
På hemvägen stannar vi och köper madrassen till familjen med det bedrövliga boendet. Det blir nästan en glädjechock för mamman när hon förstår att den är till henne. Grannar strömmar till och hjälper till att bära. Ingen visar avundsjuka utan gläds med henne och skrattar och applåderar. Carina har haft med sig en påse med små tandborstar i hylsa. Dickson tar fram påsen och delar ut en och en till barnen. Han gör det på sitt speciella sätt; långsamt med fullt fokus på det barn som han vänder sig till. Visar först hur man gör, räcker sen över till barnet som steg för steg får prova. Ta av hylsan, visa hur man borstar, sätta på hylsan. Noga och omsorgsfullt gör han exakt likadant med alla de 20 barn som kommit till oss och de får känna sig så viktiga. Detta visar vem Dickson är. Han ser alla, och ger den han pratar med total uppmärksamhet. Oavsett det är ett litet barn, den fattigaste, skitigaste kvinnan i byn, chefen på banken eller hotellmanagern behandlas alla med samma respekt. – Vi är alla människor säger han ofta. – Vi är alla lika mycket värda. Han lever till fullo efter detta och man slutar aldrig att förundras och imponeras av honom. När vi hjälpt till att ordna madrassen och blivit omkramade av kvinnan åker vi iväg. Intill husväggen sitter en rad av små barn, ivrigt borstande sina tänder.
//Birgitta